Ja, det var ett tag sedan, och det finns en ganska enkel anledning. Har ägnat i princip varje ledig stund åt att jobba på köket. Men det går framåt. Och vad skoj det är! Visst, det blir inte perfekt överallt, men vi lär oss, och det är det som är det roliga. Sen dyker det upp sådana där roliga små incidenter. Som när vi skulle byta bänkskivorna och därför var tvungna att dra fram diskmaskinen, bara för att upptäcka att diskmaskinen satt ohjälpligt fast. Efter en liten stunds detektivarbete med en omkullagd golvlampa som substitut för en ficklampa (måste verkligen skaffa en ny ficklampa) kunde jag konstatera att tidigare innehavare av lägenheten gjort det lysande strategiska valet att lägga golv över fötterna på diskmaskinen. Suck! Med andra ord var det ganska svårt att lyfta eller dra den någonstans.   Men, skam den som ger sig. Det blev till att plocka fram kniven och hammaren (måste verkligen skaffa ett stämjärn), lägga sig på golvet i någon mysko ställning för att komma in under diskmaskinen, och "hacka" fram fötterna ur golvet. Det är nu två mystiska halvcirklar i golvet framför diskmaskinen... Börjar fundera på om vi ska lägga nytt golv också   Eller så borde vi kanske behålla det, som ett litet monument över min uppfinningsrikedom. Är faktiskt ganska stolt över min insats. Det var inte helt lätt att få in kniven under maskinen, eller komma åt med hammaren på kniven för den delen. Tyvärr hann vi byta bänkskivorna och ställa tillbaka diskmaskinen utan att jag kom ihåg att foto-dokumentera mitt arbete ordentligt. Föreslog för Jocke att han kanske kunde dra fram den igen så att jag kunde ta några bra bilder, men av någon oförklarlig anledning nappade han inte riktigt på den idén.   Fick bara någon kommentar om att "Ja, det kan du ju göra..." tillbaka. Han är så negativ ibland...   Så, ni får leva utan bildbevis på min hantverksskicklighet tills vidare. Men, här kommer några andra bilder på arbetets fortskridande;

Den gamla plastskivan är borttagen, och diskmaskinen framdragen (varför fotade jag inte golvet - varför?!)

Jocke lägger fuktspärr, med härlig sumobrottar-tofs på huvudet. Mycket sött...   

Nya bänkskivor på gång, och fuktspärr på plats. Jocke tyckte köket klädde i rosa och undrade om vi inte skulle ta och strunta i stenarna. Jag röstade nej, med vetorätt...

Stenarbete. Pilligt, men riktigt skoj. Jag är en mycket entusiastisk "limmare"/stensättare. Men hej, hantverksarbete ska utföras med ett leende på läpparna. Det blir bättre då...typ...

Och titta så snygg färgskalan blir! Som gjort för lite gröna växter på diskbänken (nu står de visserligen mot den rosa väggen, men tänk dem mot teglet...) Mhmm, det blir nog kanon det här köket. Så småningom...

Det kanske finns någon som undrar vad Jocke och jag egentligen haft för oss under alla helger runt jul och nyår. Tja, det finns ett ganska enkelt svar på det faktiskt. Majoriteten av vår lediga tid under de senast veckorna har ägnats åt ett mycket viktigt projekt, nämligen följande:

Denna fantastiska serie har tagit en liten stund att plöja igenom (särskilt som att vi tyckte det var lite för länge sedan vi såg säsong 2 och följdaktligen var tvungna att plöja den ännu en gång innan vi kunde börja på 3:an), och är nästan omöjlig att stänga av. Har man väl börjat så sitter man som klistrad. Hade nog kunnat köra oavbrutet ett par dygn istället, men tyvärr finns det ju lite annat som ska göras också. En av tidernas bästa julklappar var det i alla fall! Nummer ett på den listan är dock fortfarande legot jag fick som liten - ett helt stall/ridanläggning i en jättestor kartong. Syrran och jag fick var sina, de levererades av tomten under natten och öppnades alltså på julaftons morgon, och vi tillbringade hela den julaftonen sittandes som i trans framför granen och byggde och byggde. Mamma och pappa fick mer eller mindre släpa iväg oss när det var dags för julbordet. Får fortfarande en varm känsla inombords bara jag tänker på det där legot.

Hur som helst, nu när vi tittat igenom hela Heroes så behövde vi en ny hobby att ägna oss åt (i väntan på säsong 4 dvs.), så nu är vi igång och bygger om i köket. Jocke har ju trots allt semester hela januari (eftersom någon lyckats jobba så mycket övertid att hela sommarsemestern togs ut mot intjänad flextid) så lite sysselsättning är väl på sin plats   Jag gör givetvis (storslagna) insatser även jag, efter jobbet.   Men det börjar arta sig. Kommer nog bli bra det här. Mer rapportering följer, men ett litet smakprov kan ju få komma med redan här. Så här såg det ut när vi började...   

Jag inser att det förra inlägget knappast inehåll tillräckligt med valpbilder för att göra alla nöjda, så jag får fylla på med fler, och av lite nyare slag också. Vi var hos Linda och Claes i tisdags och fotade som galningar   så här kommer ett litet urval. Valparna är då ca 4 veckor ska kanske tilläggas. Och nu får jag ju en stålande möjlighet att svara på den fråga som Ewa ställde för ett tag sen: Hur söta är valparna egentligen? Jo, de är ungefär så här söta:

Helt underbara är vad de är! Det är mycket svårt att inte försöka smuggla med sig en hem i fickan...  

Idde tyckte det var tråkigt när vi hängde uppe hos valparna. Tipsy tyckte nämligen inte att han skulle vara allt för närgången med hennes små, så han blev instängd.

Det är svårt att vara hund ibland... Men, han fick allt hälsa på Tipsy när vi inte var i valprummet. De var glada att se varandra, och den vanliga hälsningsritualen gicks förstås igenom...   

Vår vackra lilla donna:

Men, det är ganska tröttsamt att få besök också. Man är ju trots allt utarbetad mamma...

Nu vet jag vad ni tänker; sluta med alla dessa tramsiga bilder på fullvuxna hundar! Mer valpbilder! Så ok. Vi avslutar med en liten valpkvavalkad:

  Det är jobbigt att behöva stå upp vid mjölkbaren...

Det här är mycket bättre:

Man kan bli lite trött efter en tur till mjölkbaren...

Sån tur då att man kan gosa ihop sig med mamma som huvudkudde och sova en stund...

Det har efterfrågats valpbilder, och det är väl på sin plats. Vår lilla tik, Tipsy, har vi på foder, och hon har nu nyligen fått valpar och finns därför hemma hos Linda och Claes i Fyrunga. Vi är där och hälsar på med jämna mellanrum, och längtar förstås tills valparna blivit stora och hon får flytta hem igen. Men hon har det bra, den lilla damen, och som den diva hon är ser hon till att få bästa möjliga behandling. Hon tycks ha tröttnat på att bara spendera sin tid med ett gäng tråkiga valpar, och eftersom Claes och Linda inte släpper ut henne tillräckligt ofta (i hennes tycke det vill säga - för Tipsy är livet inte som det ska om man inte befinner sig i någons knä, eller åtminstone tätt intill, och får all den personens uppmärksamhet) har hon nu tydligen lärt sig att öppna dörrar...

Och nej, det handlar inte bara om att trycka ner handtaget med tassarna och putta upp dörren, nej då. Dörren i fråga öppnas inåt, och ändå får hon upp den! Mina tankar går genast till Jurassic Park, ni vet den där scenen där de båda barnen gömt sig i köket och velociraptorerna smyger runt utanför. Barnen sitter och darrar bakom en bänk, och plötsligt ser man ett raptorhuvud i det lilla fönstret på dörren, och sen, sakta och metodiskt trycks dörrhantaget ner och de båda raptorerna smyger vaksamt in i köket... Tydliga paralleller kan dras till Tipsy anser jag, och jag fasar för hur hon kommer kunna trakassera oss här hemma nu. I kombination med sin förmåga att nosa fram mat och godis var som helst, och sedan kunna bryta sig in i vilken förpackning som helst, så lär det bli svårt att skydda maten när vi lämnar dem ensamma. Och tänk sen när hon lyckats lära ut tricket till Idde också... There will be hell to pay... Linda och Claes har fått bygga en liten konstruktion med ett hundkoppel mellan det aktuella dörrhandtaget och ett annat närliggande för att, så att säga, spänna fast dörren så att hon inte kan dra upp den. Suck!

Men, det är väl sådana smällar man får ta. Tipsy är en fantastisk liten tjej, och varje dag vi får vara utan henne är fylld av saknad. Dörröppnare eller inte så är hon ändå varmt välkommen hem igen! Sen hade jag ju det stora privilegiet att få vara med när hennes små föddes också. Vilken upplevelse! Här kommer några bilder på hur små och söta de var då. Då var de bara några timmar gamla.

Det är ganska jobbigt att bli mamma (notera också den lilla, supersöta svansen som tricolor-killen har lagt upp på Tipsys trötta nos)

Vi var och hälsade på Claes igår. Linda var bortrest och han behövde lite sällskap för en spelkväll. Dessutom var det ju en möjlighet att tillbringa en kväll med lilla Tipsy. Hon tog gärna en paus från valparna för att kela lite med matte och husse. Hur som helst så fick jag min försenade födelsedagspresent av Linda och Claes - en tur till bowlinghallen! Jättekul! Jag har inte bowlat på säkert ett år, och i början gick det inte särskilt bra heller. Men jag slog i alla fall Jocke i den första serien   och efterhand gick det bättre och bättre. 4 strike lyckades jag få till!   

Nu kommer Jocke (felaktigt) att hävda att det inte alls var 4 strike (eftersom det händelsevis råkade vara samma antal som han fick ihop), utan endast tre. Detta eftersom en av mina fyra inte blev strike förrän på andra försöket (första "kastet" satte jag klotet i rännan). Men, jag hävdar att det är en fjantig regel! Får man ner alla käglorna i samma kast så är det en strike, oavsett om man missade totalt första gången. Oficiella bowlingregler kan dra åt skogen! Dessutom gjorde jag två strike i rad, och då måste ju det ge någon slags bonus   

Kul var det i alla fall. Ungefär så här kul:

En djupt fokuserad mästare i arbete...

En inte fullt lika mästerlig bowlare in action...   

En något suddig bild, men notera att alla käglorna står kvar. Och misslyckandets bittra sanning har överväldigat den stackaren...

I rättvisans namn bör jag kanske avsluta med att nämna att Jocke faktiskt fick en bättre totalpoäng än mig, och att även han fick till två strike i rad.

Claes klådde dock oss allihop och var den som tog hem matchen...

Idag tittar solen fram över vinterlandskapet, och in genom fönstren. Har du alltid velat ha ett solur, men aldrig riktigt kommit dig för att skaffa ett? Det är ok. Skaffa hund istället, förslagsvis basenji, och en soffa placerad i solen - det funkar på ungefär samma sätt   

Jo, det har snöat ännu mer idag. Detta kunde jag bistert konstatera när jag skulle hoppa in i bilen efter jobbet nyss. Krävdes en hel del sopande innan den var körduglig. Men det är vackert! Oj så vackert detta vinterlandskap är! Har inga bra bilder för tillfället, men ska försöka ta några i dagarna.

Bilkörningen i sagda vinterlandskap är också riktigt rolig. Den trogna saaben fäster galant på de isblanka gatorna. Ja, om man inte får för sig att gasa, bromsa eller svänga då det vill säga. Då får den liksom ett eget liv och ger sig ut på alldeles egenhändigt beslutade äventyr. Kul säger somliga, och sladdar glatt runt i kurvorna. Förbannat störigt, säger jag, som tycker det känns ungefär som att sitta på ryggen på en skenande häst (ja, jag har prövat det också). Liksom på hästen klamrar jag mig krampaktigt fast vid ratten (i hästens fall tyglarna eller manen) och ber till alla gudar (som jag ju i och för sig i vanliga fall å det bestämdaste förnekar - så där finns nog ingen vidare hjälp att hämta egentligen) att jag snart ska lyckas nå fram till det framrusande vidundret (i detta fall bilen) och få det att åter lyda mina kommandon. Det brukar gå sådar... Jag skulle nog behöva repetera halkkörningen. Var ju trots allt snart 10 år sedan jag tog körkortet.

Nu kanske somliga kloka människor tycker att jag, som trots allt har ett tämligen rimligt avstånd till jobbet, borde ta cykeln istället. Nå, säger jag, visserligen kan man under normala förhållanden hävda att det bara tar ca 15 min att cykla till jobbet, och att det är både klimatsmart och trevligt, men i dagsläget råder inga normala förhållanden! För det första är det svinkallt, och jag som bankanställd är inte sällan iklädd kjol och tunna strumpbyxor (som redan konstaterat äger jag inga thermobyxor). Nu må så vara att jag ibland klagar på min kropp, men jag gillar ändå konceptet med 2 ben, 2 armar, 10 tår, 10 fingrar, 2 öron, 1 näsa osv., och jag är ganska övertygad om att cykelturer i detta klimat riskerar att allvarligt förändra detta koncept för mig. Dessutom lovade jag mig själv dyrt och heligt under otaliga cykelvurpor på is under tiden i Lund (där idén om snöröjning mest tycks bestå av att sanda lite grann några dagar senare, och där det eviga blandandet av töväder och minusgrader innebär spegelblanka istäckta cykelstigar) att den dagen jag har ett arbete (dvs pengar) och en bil (även gammal sliten saab räknas) skulle jag inte längre behöva cykla i väderlek som den nu rådande. Som ett sista argument mot cykelfärd vill jag också anföra just denna olycksrisk med cykelvurpor på hårt underlag. Det känns som att oddsen för en spräckt skalle är större än oddsen för en avkörning av vägen med saaben.

Nu kanske somliga människor anser att jag bör skaffa cykelhjälm och således lösa problemet. Ja, det är en bra idé. Jag har många gånger refleketerat över att det är just det, en bra idé...

Det snöar för fullt ute, och har gjort ända sedan i morse när jag tog den första förfrusna rundan med hunden. Kallt så in i helvete där ute! Inser också att det snart är dags för ännu en tur ute i kylan   Kanske skulle ta och skicka ut Jocke istället...  Han har fått till tekniken och laddar upp med rejäla termobyxor när han ska gå ut. Man skulle ju kunna tro att vi bor i Norrland (som ju i och för sig Jocke bestämt hävdar att vi gör, med stöd av den skånska definitionen av Norrland som allt på fel sida Hallandsåsen)

Men det är allt skoj med snön också. Fast Idde fryser om tassarna och måste hoppa på tre ben ibland när det blir allt för outhärdligt så tycker han det är roligt att röja runt i drivorna. Lite bildbevis från promenaden häromdagen;