Lillsyrran följde med och tittade på Tipsys valpar för 3 veckor sedan. En liten tik hade inte fått något hem än, och just den tiken kröp förstås upp i Madelenes knä. Inte helt otippat bestämde hon sig för att köpa valpen   Och igår var vi och hämtade det lilla underverket. Nu kommer de att bo här ända till söndag då Madelene ska återgå till studierna och tar med sig Mira (som den lilla sötnosen heter) hem igen. Men tills dess njuter vi. Det är underbart att ha en liten valp hemma igen, och Tipsy blev superglad över att få se sin lilla dotter igen. De ligger och sover i en korg tillsammans just nu. Idde känner sig nog lite utanför   Han var lite tveksam till en början - en ny fyrbening som kommer och invaderar hemmet - men sen upptäckte han att det gick att busa med nykomlingen, så då var hon genast accepterad (fast hon gav honom ganska många fula tjuvnyp under buset)

Det går bra att leka hela familjen också...

Det kommer bli svårt att skiljas från henne på söndag, den saken är klar. Ett riktigt litet charmtroll är vad hon är.     

Sådana här dagar är det ett rent nöje att gå morgonpromenaden med hundarna!

Det är en sån härlig vinter det här, och skogen är underbar att vandra i när den är såhär snötäckt. Det är som en sagoskog. Jag känner mig nästan som den där lilla tjejen, Lucy, i Narnia när hon för första gången passerat garderoben och kommer ut i den eviga vinterns Narnia. Jag pulsar runt i snön och förväntar mig nästan att se en faun kika fram bakom ett träd. Kolla bara den här passagen på stigen - visst är det sagolikt!

Det är vackert helt enkelt, och all snön gör att det blir så tyst. Dämpat på något sätt. Det blir så rofyllt. Jag traskar runt där i min ensamhet (den morgontrötta sambon ligger hemma och sover, och drömmer djupa bakfylledrömmar om gårdagens fest misstänker jag   ) och funderar på livet, och ler åt hundarnas små eskapader i snön.

En riktigt härlig morgonpromenad var det i alla fall, och de små hundarna har riktigt roligt i snön nu när det bara är ett par minusgrader, istället för 18 som det var tidigare (då fick man släpa ut dem). Nu hoppar de runt i snödrivorna, och de spårar rådjur för allt vad de är värda. Det är roligt nu när man kan se spåren efter rådjuren i snön och förstår vad det är de är så intresserade av. Idde borrar ner nosen i varenda klövspår de lämnat efter sig. Står där och drar in djupa sniffningar en stund, innan han går vidare till nästa klövspår och gör om proceduren. Tipsy är mer intresserad av att få dra iväg och följa spåret, helst i full fart.

Och ibland stöter vi faktiskt på rådjuren där ute i skogen. Träffade på 3 stycken nu på den här promenaden. Här står ett och kikar på oss lite längre fram på stigen. Kan vara lite svårt att se på bilden, det gick inte att gå så nära och min lilla kamera har inte så bra zoomfunktion, men jag har följt sportkommentatorernas lysande exempel och förtydligat för er med en liten röd cirkel.   

Tycker man hittar rådjuren överallt nu, men de stackarna har väl svårt att hitta mat nu i den här vargavintern. Läste häromdagen i lokaltidningen att kyrkogårdsvaktmästarna man bad folk att inte lägga blommor på gravarna just nu eftersom rådjuren ändå bara gick och åt upp dem med en gång. Borde kanske köpa hem lite havre och slänga ut i skogen när jag ändå är ute och vandrar.

Ibland blir man så trött. Ibland blir man nästan mörkrädd. När det gäller barn, och hur andra människor väljer att sköta sina barn, så har folk ta med fan inga hämningar. Jag brukar följa Alex Schulmans pappablogg (den är fantastiskt bra för övrigt) och även Daniel Pernikliskis "Korvasbloggen" (också underbar läsning), och kommentarerna som läsarna lämnar där är ganska ofta helt fruktansvärda. Alla som någonsin haft barn (vare sig om barnet föddes för 1 mån sedan eller 30 år sedan) vet exakt hur man bäst bör sköta barn - alla barn - och de är upprörande otrevliga och nedlåtande när de tycker att bloggaren har gjort något fel eller olämpligt med sitt barn. Och då vill jag poängtera att det verkligen inte handlar om något tveksamt beteende från bloggarens sida. Senast räckte det med att Alex Schulman lovordade det smidiga i att det fanns barnmat på burk för att reaktionerna skulle sätta igång. Det kom kommentarer i stil med "Hur kan du utsätta ditt barn för alla konstgjorda ämnen i barnmaten, och hur kan du vara så lat att du inte är beredd att ta dig den extra tiden och laga egen barnmat till denna det viktigaste, vackraste mest fantastiska du har". Suck, säger jag bara!

Och nu det här med vår nytillsatta EU-minister som - ve och fasa - ska få barn i sommar. Hur kan hon ta ett sådant här jobb? Hur kan hon inte sätta sitt barn i första rummet? Hur kan hon tro att barnets far ska kunna fylla det tomrum hon lämnar efter sig när hon bara ska vara hemma 1 månad? Hur ska hon hinna knyta an till sitt barn ordentligt? Hur ska hon kunna sköta amningen? Förstår hon inte vikten av moders roll de första åren? Förstår hon inte vad hon kommer gå miste om?

Sen ska vi inte heller glömma alla de tips/order som "vänligt sinnade tyckare" lämnar om hur hon ska sköta amningen under den här tiden. Helt otroligt!

Jag undrar bara; har folk ingen jävla skam i kroppen? Och vilket århundrade är det vi lever i egentligen?

För det första så är det väl ändå hennes sak att bedöma om hon kan, och vill, ta det här jobbet eller inte, och hennes sak att avgöra hur hon vill sköta den praktiska logistiken, och problematiken, med att ha ett litet barn hemma. Och har hon gjort bedömningen att hon fixar detta, vilket hon uppenbarligen gjort eftersom hon tog jobbet, så acceptera det!!! Sluta lägga er i delar av en annan människas privatliv som ni inte alls har med att göra!

Och hur i helvete kommer det sig att när en kvinna föder barn så förändras synen på henne så radikalt. Från att ha varit en produktiv samhällsmedborgare med sin självklara plats i arbetslivet reduceras hon till en mjölkko som ska veta och förstå att hennes plats nu är i hemmet hos sitt barn tills dess att det är gammalt nog att börja på dagis. Och helst är det då fortsatt hon som ska vara den som går ner i tid på jobbet och spenderar mer tid med hemma med sitt barn, för barnet har en så speciell kontakt med sin mamma. Och om barnet har en engagerad pappa som vill leka lite med det när han kommer hem från jobbet så är ju det bra, men han ska inte tro att han kan ersätta mammas viktiga roll. Fortfarande, idag, 2010 har vi alltså den här kvinnosynen, och jag fattar bara inte! Hur kan det vara så? Varför ger vi inte människor friheten att göra sina egna val när det gäller föräldraskapet och vem som ska vara hemma när och huruvida man vill/kan amma eller inte, och respekterar dem lika mycket oavsett vilket val de gör. Och varför vägrar vi inse att papporna är en lika bra och värdefull förälder som mamman, med samma behov av att få spendera tid med sitt barn. Med mycket få undantag tror jag nog att vi kan utgå att alla föräldrar har sina barns bästa i främsta rummet när de fattar sådana här beslut, och kan låta dem besluta hur de vill sköta sina föräldraroller utan att på något sätt riskera att barnen far illa.

Det riktigt skrämmande är att det inte är männen som i huvudsak vänder sig mot att vissa kvinnor gör karriärssatsningar trots att de har småbarn hemma. Nej, det är andra kvinnor som ska trycka ner, håna och hata kvinnor som Birgitta Ohlsson. Och det faktum att två andra, manliga, ministrar också ska ha barn snart, det är det ingen som bryr sig om. Och varför skulle de, förutom för att gratulera då? Förälder som förälder. I sådana här sammanhang kan Madeleine Albright inte citeras tillräckligt många gånger; "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Men ett fascinerande fenomen är det onekligen, det här med att man alltid tar sig friheten att kommentera hur andra sköter sina barn. En person som kommer in i ditt hem och aldrig skulle komma på tanken att kommentera hur dåligt du städat den här veckan, eller vilket olämpligt val av gardiner du gjort till just den här tapeten, tvekar ändå inte alls att lägga en kommentar i stil med "Ska du verkligen ha en så tjock kofta på ditt barn när det är så varmt här inne, hon/han kan ju få värmeslag". Helt otroligt! Men det säger jag, den dagen jag får barn (när eller om det nu blir så) och någon bemöter mig med kommentarer av det slaget så åker den personen ut ur mitt hem med huvudet före och är inte välkommen tillbaka!

Kanske blev ett ganska osammanhängande inlägg det här, men så blir det när man försöker skriva av sig ilska. För den som är intresserad av att läsa mer om debatten så rekommenderar jag varmt Terri Herrera Erikssons krönika; "Medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka" (gud vad jag önskar att jag hade kommit på den formuleringen först för övrigt). Ni hittar den här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6550284.ab

Lilla Tipsy har äntligen flyttat hem igen, efter sin "mammaledighet". Det är riktigt skönt att ha henne tillbaka, och hon verkar supernöjd med att ha kommit hem igen. Hon vilade upp sig lite först genom att sova mer eller mindre oavbrutet i tre dygn (det är hårt att vara mamma), men nu är det full fart igen. Och Idde är mycket nöjd med att ha fått tillbaka sin lekkompis...

Tipsy är dock inte så lättfångad. Hon gillar att leka muräna under soffan. Det gör Idde superfrustrerad, hon hon gör små utfall på honom varje gång han försöker sticka in nosen. Samtidigt joddlar båda två för fullt. De är underliga de där hundarna - men roliga att titta på   

Också har Jocke kommit hem från sin skidresa, och med alla ben och armar intakta till och med  Så nu laddar han hårt inför första dagen på nya jobbet imorgon.

Själv tycker jag mest det är skönt att ha hela familjen samlad igen. Även om det var ganska mysigt att vara ensam med vovvarna en vecka också...   

Mia mot IKEA: 1-0! Jag lyckades tillslut!

Var på IKEA i lördags med mamma. Jättemysigt! Det är så kul att traska runt där och fundera och inspireras. Var ganska fullt med folk, och man fick kämpa hårt emot lusten att köra över en och annan seg människa med kundvagnen, men överlag en jättekul dag. Lite underligt var gänget med ungdomar som anlände efter lunch för en omgång kurragömma i varuhuset. Tydligen inte på IKEAS initiativ, men de "hoppades att det skulle bli en trevlig upplevelse för både ungdomarna och övriga kunder" enligt kundradion. Strax därefter följde meddelanden i kundradion om att "ni ungdomar som leker kurragömma under inga omständigheter får förstöra vår inredning, och vänligen försök visa hänsyn till övriga kunder". Till och med butikschefen gick ut med något ilsket meddelande om att de absolut inte fick hoppa i möblerna och förstöra utställningarna. Mycket underligt.

Men, hur som helst, jag hade en färdig liten inköpslista med lite grejer som behövdes till köket, men givetvis var jag också tvungen att lite halvt spontant skaffa hem någon slags hylla/skåp/sideboard som skulle göra sig jättebra i arbetsrummet (och dessutom möjliggöra en viss välbehövlig struktur på alla papper, pärmar, böcker och annat som samlas på hög där inne). So far so good. Vi fick till och med in den i bilen utan större problem. Att få de tunga paketen upp för tre trappor och in i lägenheten var lite värre, men det gick det med, tillslut. Men sen börjar helvetet. Jocke är iväg på skidresa, men jag tänkte att hur svårt kan det vara att bygga ihop den själv? Tja, hyfsat svårt visar det sig. Öppnar den ganska tjocka instruktionsmanualen, och möts av följande;

Visst ser det enkelt ut?! Nu följde visserligen mer av en steg-för-steg beskrivning, men ändå. Det är inte upplyftande direkt    Dessutom fanns en fin liten bild som visade det olämpliga i att försöka lyfta de tyngre delarna själv... Hur tänker de sig att ensamstående människor ska bygga ihop skiten? Ring en vän? Ja, ja, nu var det ju inte omöjligt att få ihop det, och jag passade på att anlita pappa som hjälp för ett tyngre lyft när han ändå var här och kopplade in elen i köket igen. Men ibland är det verkligen hat-kärlek jag känner för IKEA. Måste allt vara så fruktansvärt isärplockat? Visst, det är jättebra med platta paket, och billigt, men herregud! Man blir ju aldrig färdig när det är något lite större eller mer avancerat än en klassisk Billy bokhylla. Och bara att ta sig in i de förbaskade platta paketen är ju lite av ett äventyr. Nu hade jag en nyfiken liten hund som var mer än villig att hjälpa till med en liten paketöppnar-insats.

Han är mycket bra på kartonghantering. Om den finfördelas så blir den mycket lättare att transportera till pappersinsamlingen...

Ja, ja, jag är igång i alla fall, med viss hjälp av hundar och pappa, och det blir nog skitbra, så småningom...   

Jo, jo, det har gjorts stora framsteg på köket. Det stora arbetet är faktiskt klart nu. Men av någon anledning är det de kvarvarande smådetaljerna som tycks ta längst tid    Ja, ja, det ska nog gå att få ordning på det också, så småningom. Lite dokumentation av hur det gått;

Stenarna har kommit på plats, sedan i med fogen.

Det där med fogen är en lite rolig historia förresten. Det är ju, som synes, lite av ett precisionsarbete, och jag tog på mig ansvaret för att fixa till den. Med det menas att man går och slätar till den efter att den börjat torka till. Som ni ser på bilden så blir det lite klumpigt när det är nylagt. Det fanns något verktyg medskickat, men jag tyckte att bästa resultat uppnåddes genom att använda fingrarna för att släta till, och bra resultat blev det. Men efter att ha slätat till fog på drygt halva väggen började jag tycka att det stack och sved obehagligt i fingertopparna, och upptäckte att det dykt upp en massa mystiska små sår på pekfingret. Lite bekymrad funderade jag på om det inte funnits någon varningstext på burken ändå. Jo då, det gjorde det, den här;

Jag är inte jättebra på franska, men ett kryss på orange bakgrund brukar sällan vara ett bra tecken. Och "irritant" är ju inte jättesvårt att förstå. Lite snabbt kunde jag översätta mig till att det var irriterande för ögonen och att andas in. Sen stod det något mysko, la peau. En snabb titt i mitt franska lexikon, och ja; irriterande om man får det på huden. Kanon! Här hade jag ägnat en halv dag åt att gnida in skiten på fingrarna. Läxan vi lär oss av detta barn; läs på förpackningen först!  

Men, fingrarna läkte efter några dagar, så några permanenta skador verkar det inte blivit. Och titta så fint det blev;

Definitivt värt lite söndriga fingertoppar...

När jag ser sånt här så blir jag bara så jävla förbannad, och ledsen! Hur kan man? Somliga människor borde man bara låsa in och slänga bort nyckeln! Hur svårt kan det vara att lämna valparna till djurens vänner eller någon liknande organisation om man nu inte vill ta hand om dem? Jävla kräk, rent ut sagt! Och när ska vi införa en skarpare djurskyddslagstiftning som visar att vi normala människor inte tolerarar sånt här beteende? Det är hög tid om ni frågar mig! Oavsett om man tycker att djur har rättighter och förtjänar att behandlas bra (vilket jag kan tycka är en självklarhet, men det gäller ju tyvärr inte alla) eller inte, så är det enligt min åsikt tämligen uppenbart att människor som helt saknar den sortens spärrar som majoriteten av mänskligheten har, och som gör att vi andra inte njuter av att plåga djur, eller ens klarar av att plåga djur, utgör en risk för övriga i samhället. Om man plågar djur för nöjes skull, eller som i det här fallet, tycker det är bekvämare att sätta ut fem valpar i skogen än att hitta hem åt dem, så har man förmodligen inte särskilt svårt att i förlängningen utsträcka sitt beteende även till människor. Har man "övat" på djur så är det inte så svårt misshandla och plåga en människa nästa gång. Lås in dem! Det är min åsikt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6468202.ab