Ibland blir man så trött. Ibland blir man nästan mörkrädd. När det gäller barn, och hur andra människor väljer att sköta sina barn, så har folk ta med fan inga hämningar. Jag brukar följa Alex Schulmans pappablogg (den är fantastiskt bra för övrigt) och även Daniel Pernikliskis "Korvasbloggen" (också underbar läsning), och kommentarerna som läsarna lämnar där är ganska ofta helt fruktansvärda. Alla som någonsin haft barn (vare sig om barnet föddes för 1 mån sedan eller 30 år sedan) vet exakt hur man bäst bör sköta barn - alla barn - och de är upprörande otrevliga och nedlåtande när de tycker att bloggaren har gjort något fel eller olämpligt med sitt barn. Och då vill jag poängtera att det verkligen inte handlar om något tveksamt beteende från bloggarens sida. Senast räckte det med att Alex Schulman lovordade det smidiga i att det fanns barnmat på burk för att reaktionerna skulle sätta igång. Det kom kommentarer i stil med "Hur kan du utsätta ditt barn för alla konstgjorda ämnen i barnmaten, och hur kan du vara så lat att du inte är beredd att ta dig den extra tiden och laga egen barnmat till denna det viktigaste, vackraste mest fantastiska du har". Suck, säger jag bara!

Och nu det här med vår nytillsatta EU-minister som - ve och fasa - ska få barn i sommar. Hur kan hon ta ett sådant här jobb? Hur kan hon inte sätta sitt barn i första rummet? Hur kan hon tro att barnets far ska kunna fylla det tomrum hon lämnar efter sig när hon bara ska vara hemma 1 månad? Hur ska hon hinna knyta an till sitt barn ordentligt? Hur ska hon kunna sköta amningen? Förstår hon inte vikten av moders roll de första åren? Förstår hon inte vad hon kommer gå miste om?

Sen ska vi inte heller glömma alla de tips/order som "vänligt sinnade tyckare" lämnar om hur hon ska sköta amningen under den här tiden. Helt otroligt!

Jag undrar bara; har folk ingen jävla skam i kroppen? Och vilket århundrade är det vi lever i egentligen?

För det första så är det väl ändå hennes sak att bedöma om hon kan, och vill, ta det här jobbet eller inte, och hennes sak att avgöra hur hon vill sköta den praktiska logistiken, och problematiken, med att ha ett litet barn hemma. Och har hon gjort bedömningen att hon fixar detta, vilket hon uppenbarligen gjort eftersom hon tog jobbet, så acceptera det!!! Sluta lägga er i delar av en annan människas privatliv som ni inte alls har med att göra!

Och hur i helvete kommer det sig att när en kvinna föder barn så förändras synen på henne så radikalt. Från att ha varit en produktiv samhällsmedborgare med sin självklara plats i arbetslivet reduceras hon till en mjölkko som ska veta och förstå att hennes plats nu är i hemmet hos sitt barn tills dess att det är gammalt nog att börja på dagis. Och helst är det då fortsatt hon som ska vara den som går ner i tid på jobbet och spenderar mer tid med hemma med sitt barn, för barnet har en så speciell kontakt med sin mamma. Och om barnet har en engagerad pappa som vill leka lite med det när han kommer hem från jobbet så är ju det bra, men han ska inte tro att han kan ersätta mammas viktiga roll. Fortfarande, idag, 2010 har vi alltså den här kvinnosynen, och jag fattar bara inte! Hur kan det vara så? Varför ger vi inte människor friheten att göra sina egna val när det gäller föräldraskapet och vem som ska vara hemma när och huruvida man vill/kan amma eller inte, och respekterar dem lika mycket oavsett vilket val de gör. Och varför vägrar vi inse att papporna är en lika bra och värdefull förälder som mamman, med samma behov av att få spendera tid med sitt barn. Med mycket få undantag tror jag nog att vi kan utgå att alla föräldrar har sina barns bästa i främsta rummet när de fattar sådana här beslut, och kan låta dem besluta hur de vill sköta sina föräldraroller utan att på något sätt riskera att barnen far illa.

Det riktigt skrämmande är att det inte är männen som i huvudsak vänder sig mot att vissa kvinnor gör karriärssatsningar trots att de har småbarn hemma. Nej, det är andra kvinnor som ska trycka ner, håna och hata kvinnor som Birgitta Ohlsson. Och det faktum att två andra, manliga, ministrar också ska ha barn snart, det är det ingen som bryr sig om. Och varför skulle de, förutom för att gratulera då? Förälder som förälder. I sådana här sammanhang kan Madeleine Albright inte citeras tillräckligt många gånger; "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Men ett fascinerande fenomen är det onekligen, det här med att man alltid tar sig friheten att kommentera hur andra sköter sina barn. En person som kommer in i ditt hem och aldrig skulle komma på tanken att kommentera hur dåligt du städat den här veckan, eller vilket olämpligt val av gardiner du gjort till just den här tapeten, tvekar ändå inte alls att lägga en kommentar i stil med "Ska du verkligen ha en så tjock kofta på ditt barn när det är så varmt här inne, hon/han kan ju få värmeslag". Helt otroligt! Men det säger jag, den dagen jag får barn (när eller om det nu blir så) och någon bemöter mig med kommentarer av det slaget så åker den personen ut ur mitt hem med huvudet före och är inte välkommen tillbaka!

Kanske blev ett ganska osammanhängande inlägg det här, men så blir det när man försöker skriva av sig ilska. För den som är intresserad av att läsa mer om debatten så rekommenderar jag varmt Terri Herrera Erikssons krönika; "Medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka" (gud vad jag önskar att jag hade kommit på den formuleringen först för övrigt). Ni hittar den här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6550284.ab