Jag inser att det förra inlägget knappast inehåll tillräckligt med valpbilder för att göra alla nöjda, så jag får fylla på med fler, och av lite nyare slag också. Vi var hos Linda och Claes i tisdags och fotade som galningar   så här kommer ett litet urval. Valparna är då ca 4 veckor ska kanske tilläggas. Och nu får jag ju en stålande möjlighet att svara på den fråga som Ewa ställde för ett tag sen: Hur söta är valparna egentligen? Jo, de är ungefär så här söta:

Helt underbara är vad de är! Det är mycket svårt att inte försöka smuggla med sig en hem i fickan...  

Idde tyckte det var tråkigt när vi hängde uppe hos valparna. Tipsy tyckte nämligen inte att han skulle vara allt för närgången med hennes små, så han blev instängd.

Det är svårt att vara hund ibland... Men, han fick allt hälsa på Tipsy när vi inte var i valprummet. De var glada att se varandra, och den vanliga hälsningsritualen gicks förstås igenom...   

Vår vackra lilla donna:

Men, det är ganska tröttsamt att få besök också. Man är ju trots allt utarbetad mamma...

Nu vet jag vad ni tänker; sluta med alla dessa tramsiga bilder på fullvuxna hundar! Mer valpbilder! Så ok. Vi avslutar med en liten valpkvavalkad:

  Det är jobbigt att behöva stå upp vid mjölkbaren...

Det här är mycket bättre:

Man kan bli lite trött efter en tur till mjölkbaren...

Sån tur då att man kan gosa ihop sig med mamma som huvudkudde och sova en stund...

Det har efterfrågats valpbilder, och det är väl på sin plats. Vår lilla tik, Tipsy, har vi på foder, och hon har nu nyligen fått valpar och finns därför hemma hos Linda och Claes i Fyrunga. Vi är där och hälsar på med jämna mellanrum, och längtar förstås tills valparna blivit stora och hon får flytta hem igen. Men hon har det bra, den lilla damen, och som den diva hon är ser hon till att få bästa möjliga behandling. Hon tycks ha tröttnat på att bara spendera sin tid med ett gäng tråkiga valpar, och eftersom Claes och Linda inte släpper ut henne tillräckligt ofta (i hennes tycke det vill säga - för Tipsy är livet inte som det ska om man inte befinner sig i någons knä, eller åtminstone tätt intill, och får all den personens uppmärksamhet) har hon nu tydligen lärt sig att öppna dörrar...

Och nej, det handlar inte bara om att trycka ner handtaget med tassarna och putta upp dörren, nej då. Dörren i fråga öppnas inåt, och ändå får hon upp den! Mina tankar går genast till Jurassic Park, ni vet den där scenen där de båda barnen gömt sig i köket och velociraptorerna smyger runt utanför. Barnen sitter och darrar bakom en bänk, och plötsligt ser man ett raptorhuvud i det lilla fönstret på dörren, och sen, sakta och metodiskt trycks dörrhantaget ner och de båda raptorerna smyger vaksamt in i köket... Tydliga paralleller kan dras till Tipsy anser jag, och jag fasar för hur hon kommer kunna trakassera oss här hemma nu. I kombination med sin förmåga att nosa fram mat och godis var som helst, och sedan kunna bryta sig in i vilken förpackning som helst, så lär det bli svårt att skydda maten när vi lämnar dem ensamma. Och tänk sen när hon lyckats lära ut tricket till Idde också... There will be hell to pay... Linda och Claes har fått bygga en liten konstruktion med ett hundkoppel mellan det aktuella dörrhandtaget och ett annat närliggande för att, så att säga, spänna fast dörren så att hon inte kan dra upp den. Suck!

Men, det är väl sådana smällar man får ta. Tipsy är en fantastisk liten tjej, och varje dag vi får vara utan henne är fylld av saknad. Dörröppnare eller inte så är hon ändå varmt välkommen hem igen! Sen hade jag ju det stora privilegiet att få vara med när hennes små föddes också. Vilken upplevelse! Här kommer några bilder på hur små och söta de var då. Då var de bara några timmar gamla.

Det är ganska jobbigt att bli mamma (notera också den lilla, supersöta svansen som tricolor-killen har lagt upp på Tipsys trötta nos)