Det har efterfrågats valpbilder, och det är väl på sin plats. Vår lilla tik, Tipsy, har vi på foder, och hon har nu nyligen fått valpar och finns därför hemma hos Linda och Claes i Fyrunga. Vi är där och hälsar på med jämna mellanrum, och längtar förstås tills valparna blivit stora och hon får flytta hem igen. Men hon har det bra, den lilla damen, och som den diva hon är ser hon till att få bästa möjliga behandling. Hon tycks ha tröttnat på att bara spendera sin tid med ett gäng tråkiga valpar, och eftersom Claes och Linda inte släpper ut henne tillräckligt ofta (i hennes tycke det vill säga - för Tipsy är livet inte som det ska om man inte befinner sig i någons knä, eller åtminstone tätt intill, och får all den personens uppmärksamhet) har hon nu tydligen lärt sig att öppna dörrar...

Och nej, det handlar inte bara om att trycka ner handtaget med tassarna och putta upp dörren, nej då. Dörren i fråga öppnas inåt, och ändå får hon upp den! Mina tankar går genast till Jurassic Park, ni vet den där scenen där de båda barnen gömt sig i köket och velociraptorerna smyger runt utanför. Barnen sitter och darrar bakom en bänk, och plötsligt ser man ett raptorhuvud i det lilla fönstret på dörren, och sen, sakta och metodiskt trycks dörrhantaget ner och de båda raptorerna smyger vaksamt in i köket... Tydliga paralleller kan dras till Tipsy anser jag, och jag fasar för hur hon kommer kunna trakassera oss här hemma nu. I kombination med sin förmåga att nosa fram mat och godis var som helst, och sedan kunna bryta sig in i vilken förpackning som helst, så lär det bli svårt att skydda maten när vi lämnar dem ensamma. Och tänk sen när hon lyckats lära ut tricket till Idde också... There will be hell to pay... Linda och Claes har fått bygga en liten konstruktion med ett hundkoppel mellan det aktuella dörrhandtaget och ett annat närliggande för att, så att säga, spänna fast dörren så att hon inte kan dra upp den. Suck!

Men, det är väl sådana smällar man får ta. Tipsy är en fantastisk liten tjej, och varje dag vi får vara utan henne är fylld av saknad. Dörröppnare eller inte så är hon ändå varmt välkommen hem igen! Sen hade jag ju det stora privilegiet att få vara med när hennes små föddes också. Vilken upplevelse! Här kommer några bilder på hur små och söta de var då. Då var de bara några timmar gamla.

Det är ganska jobbigt att bli mamma (notera också den lilla, supersöta svansen som tricolor-killen har lagt upp på Tipsys trötta nos)

Vi var och hälsade på Claes igår. Linda var bortrest och han behövde lite sällskap för en spelkväll. Dessutom var det ju en möjlighet att tillbringa en kväll med lilla Tipsy. Hon tog gärna en paus från valparna för att kela lite med matte och husse. Hur som helst så fick jag min försenade födelsedagspresent av Linda och Claes - en tur till bowlinghallen! Jättekul! Jag har inte bowlat på säkert ett år, och i början gick det inte särskilt bra heller. Men jag slog i alla fall Jocke i den första serien   och efterhand gick det bättre och bättre. 4 strike lyckades jag få till!   

Nu kommer Jocke (felaktigt) att hävda att det inte alls var 4 strike (eftersom det händelsevis råkade vara samma antal som han fick ihop), utan endast tre. Detta eftersom en av mina fyra inte blev strike förrän på andra försöket (första "kastet" satte jag klotet i rännan). Men, jag hävdar att det är en fjantig regel! Får man ner alla käglorna i samma kast så är det en strike, oavsett om man missade totalt första gången. Oficiella bowlingregler kan dra åt skogen! Dessutom gjorde jag två strike i rad, och då måste ju det ge någon slags bonus   

Kul var det i alla fall. Ungefär så här kul:

En djupt fokuserad mästare i arbete...

En inte fullt lika mästerlig bowlare in action...   

En något suddig bild, men notera att alla käglorna står kvar. Och misslyckandets bittra sanning har överväldigat den stackaren...

I rättvisans namn bör jag kanske avsluta med att nämna att Jocke faktiskt fick en bättre totalpoäng än mig, och att även han fick till två strike i rad.

Claes klådde dock oss allihop och var den som tog hem matchen...

Idag tittar solen fram över vinterlandskapet, och in genom fönstren. Har du alltid velat ha ett solur, men aldrig riktigt kommit dig för att skaffa ett? Det är ok. Skaffa hund istället, förslagsvis basenji, och en soffa placerad i solen - det funkar på ungefär samma sätt   

Jo, det har snöat ännu mer idag. Detta kunde jag bistert konstatera när jag skulle hoppa in i bilen efter jobbet nyss. Krävdes en hel del sopande innan den var körduglig. Men det är vackert! Oj så vackert detta vinterlandskap är! Har inga bra bilder för tillfället, men ska försöka ta några i dagarna.

Bilkörningen i sagda vinterlandskap är också riktigt rolig. Den trogna saaben fäster galant på de isblanka gatorna. Ja, om man inte får för sig att gasa, bromsa eller svänga då det vill säga. Då får den liksom ett eget liv och ger sig ut på alldeles egenhändigt beslutade äventyr. Kul säger somliga, och sladdar glatt runt i kurvorna. Förbannat störigt, säger jag, som tycker det känns ungefär som att sitta på ryggen på en skenande häst (ja, jag har prövat det också). Liksom på hästen klamrar jag mig krampaktigt fast vid ratten (i hästens fall tyglarna eller manen) och ber till alla gudar (som jag ju i och för sig i vanliga fall å det bestämdaste förnekar - så där finns nog ingen vidare hjälp att hämta egentligen) att jag snart ska lyckas nå fram till det framrusande vidundret (i detta fall bilen) och få det att åter lyda mina kommandon. Det brukar gå sådar... Jag skulle nog behöva repetera halkkörningen. Var ju trots allt snart 10 år sedan jag tog körkortet.

Nu kanske somliga kloka människor tycker att jag, som trots allt har ett tämligen rimligt avstånd till jobbet, borde ta cykeln istället. Nå, säger jag, visserligen kan man under normala förhållanden hävda att det bara tar ca 15 min att cykla till jobbet, och att det är både klimatsmart och trevligt, men i dagsläget råder inga normala förhållanden! För det första är det svinkallt, och jag som bankanställd är inte sällan iklädd kjol och tunna strumpbyxor (som redan konstaterat äger jag inga thermobyxor). Nu må så vara att jag ibland klagar på min kropp, men jag gillar ändå konceptet med 2 ben, 2 armar, 10 tår, 10 fingrar, 2 öron, 1 näsa osv., och jag är ganska övertygad om att cykelturer i detta klimat riskerar att allvarligt förändra detta koncept för mig. Dessutom lovade jag mig själv dyrt och heligt under otaliga cykelvurpor på is under tiden i Lund (där idén om snöröjning mest tycks bestå av att sanda lite grann några dagar senare, och där det eviga blandandet av töväder och minusgrader innebär spegelblanka istäckta cykelstigar) att den dagen jag har ett arbete (dvs pengar) och en bil (även gammal sliten saab räknas) skulle jag inte längre behöva cykla i väderlek som den nu rådande. Som ett sista argument mot cykelfärd vill jag också anföra just denna olycksrisk med cykelvurpor på hårt underlag. Det känns som att oddsen för en spräckt skalle är större än oddsen för en avkörning av vägen med saaben.

Nu kanske somliga människor anser att jag bör skaffa cykelhjälm och således lösa problemet. Ja, det är en bra idé. Jag har många gånger refleketerat över att det är just det, en bra idé...

Det snöar för fullt ute, och har gjort ända sedan i morse när jag tog den första förfrusna rundan med hunden. Kallt så in i helvete där ute! Inser också att det snart är dags för ännu en tur ute i kylan   Kanske skulle ta och skicka ut Jocke istället...  Han har fått till tekniken och laddar upp med rejäla termobyxor när han ska gå ut. Man skulle ju kunna tro att vi bor i Norrland (som ju i och för sig Jocke bestämt hävdar att vi gör, med stöd av den skånska definitionen av Norrland som allt på fel sida Hallandsåsen)

Men det är allt skoj med snön också. Fast Idde fryser om tassarna och måste hoppa på tre ben ibland när det blir allt för outhärdligt så tycker han det är roligt att röja runt i drivorna. Lite bildbevis från promenaden häromdagen;

Jag vet, nyårsafton passerade för några dagar sedan, men nu var ju hela tanken att jag skulle börja bloggen i samband med nyår, så vi kör en rapportering i efterhand. I enlighet med traditionen från förra året firades det nya året in hemma hos oss tillsammans med grannarna (katterna fick dock stanna hemma, för husefridens skull, även om Idde säkert gärna skulle ägnat hela kvällen åt katt-trakasserande).

Jocke tyckte det var läge att klä upp sig

Men, han tröttnade snart, och valde att klä ner sig igen. Han "posade" dock för en bild till innan han bytte om

Idde är fin som han är (även om kameran ger honom demonögon)

Men vi klädde upp honom också (under protest)

Jocke plockade fram en hatt, och så var förnedringen total

Och innan någon börjar fundera på att anmäla oss för djurplågeri så kan jag upplysa om att han blev befriad från all klädsel sekunder efter fotograferingen (och hade inte vi gjort det så kan jag garantera att han hade befriat sig själv, och hatt och slips skulle varit tämligen söndertuggade inom loppet av 1 min)

Tomas och Jocke hade kvällen till ära skaffat matchande skäggväxt (och Idde tycker fotograferandet är tramsigt).

Middagen under tillverkning. Notera hammaren på diskbänken, som Thomas använder för att bryta sig in i den envisa hummern.

Servering; förrätt, huvudrätt och efterrätt:

Efterrätten lämnades obevakad en liten stund, och Idde passade på att provsmaka. Jag är dock mycket imponerad över hur diskret han har lyckats dra ur ett par maränger. Duktig hund, not!   Bildbevis: (tittar man noga så kan man t.o.m se ett litet spår av smulor som leder bort från fatet)

Trots sin tjuvaktighet fick även hunden en nyårssupé

Resten av kvällen finns inte fotodokumenterad, men den bestod mest av soffhäng, småprat och allmänt trevligt umgänge i goda vänners lag.   Mycket trevlig nyårsafton helt enkelt! Tack Thomas och Veronica!

Så har man då gått och skaffat sig en blogg. Det trodde jag aldrig. Men, eftersom jag är frukansvärt dålig på det här med regelbundet mailande, och ändå faktiskt vill hålla kontakten med alla vänner (förlåt alla ni som jag försummat, både på mail och facebook, och som ändå hittat hit!), så känns en blogg som ett bra alternativ. En nystart, så här lagom till det nya året. Så välkommen hit! Här ska jag göra ett tappert försök att berätta vad jag har för mig. Som en dagbok (men nej, jag lär knappast skriva dagligen, några gånger i veckan får vara målsättningen) blandad med diverse mer eller mindre intressant filosoferande (annars skulle det inte vara jag   ). Som framgår av rubriken så lär även Jocke och hundarna få sin givna plats i bloggen.