Lilla Tipsy har äntligen flyttat hem igen, efter sin "mammaledighet". Det är riktigt skönt att ha henne tillbaka, och hon verkar supernöjd med att ha kommit hem igen. Hon vilade upp sig lite först genom att sova mer eller mindre oavbrutet i tre dygn (det är hårt att vara mamma), men nu är det full fart igen. Och Idde är mycket nöjd med att ha fått tillbaka sin lekkompis...

Tipsy är dock inte så lättfångad. Hon gillar att leka muräna under soffan. Det gör Idde superfrustrerad, hon hon gör små utfall på honom varje gång han försöker sticka in nosen. Samtidigt joddlar båda två för fullt. De är underliga de där hundarna - men roliga att titta på   

Också har Jocke kommit hem från sin skidresa, och med alla ben och armar intakta till och med  Så nu laddar han hårt inför första dagen på nya jobbet imorgon.

Själv tycker jag mest det är skönt att ha hela familjen samlad igen. Även om det var ganska mysigt att vara ensam med vovvarna en vecka också...   

Mia mot IKEA: 1-0! Jag lyckades tillslut!

Var på IKEA i lördags med mamma. Jättemysigt! Det är så kul att traska runt där och fundera och inspireras. Var ganska fullt med folk, och man fick kämpa hårt emot lusten att köra över en och annan seg människa med kundvagnen, men överlag en jättekul dag. Lite underligt var gänget med ungdomar som anlände efter lunch för en omgång kurragömma i varuhuset. Tydligen inte på IKEAS initiativ, men de "hoppades att det skulle bli en trevlig upplevelse för både ungdomarna och övriga kunder" enligt kundradion. Strax därefter följde meddelanden i kundradion om att "ni ungdomar som leker kurragömma under inga omständigheter får förstöra vår inredning, och vänligen försök visa hänsyn till övriga kunder". Till och med butikschefen gick ut med något ilsket meddelande om att de absolut inte fick hoppa i möblerna och förstöra utställningarna. Mycket underligt.

Men, hur som helst, jag hade en färdig liten inköpslista med lite grejer som behövdes till köket, men givetvis var jag också tvungen att lite halvt spontant skaffa hem någon slags hylla/skåp/sideboard som skulle göra sig jättebra i arbetsrummet (och dessutom möjliggöra en viss välbehövlig struktur på alla papper, pärmar, böcker och annat som samlas på hög där inne). So far so good. Vi fick till och med in den i bilen utan större problem. Att få de tunga paketen upp för tre trappor och in i lägenheten var lite värre, men det gick det med, tillslut. Men sen börjar helvetet. Jocke är iväg på skidresa, men jag tänkte att hur svårt kan det vara att bygga ihop den själv? Tja, hyfsat svårt visar det sig. Öppnar den ganska tjocka instruktionsmanualen, och möts av följande;

Visst ser det enkelt ut?! Nu följde visserligen mer av en steg-för-steg beskrivning, men ändå. Det är inte upplyftande direkt    Dessutom fanns en fin liten bild som visade det olämpliga i att försöka lyfta de tyngre delarna själv... Hur tänker de sig att ensamstående människor ska bygga ihop skiten? Ring en vän? Ja, ja, nu var det ju inte omöjligt att få ihop det, och jag passade på att anlita pappa som hjälp för ett tyngre lyft när han ändå var här och kopplade in elen i köket igen. Men ibland är det verkligen hat-kärlek jag känner för IKEA. Måste allt vara så fruktansvärt isärplockat? Visst, det är jättebra med platta paket, och billigt, men herregud! Man blir ju aldrig färdig när det är något lite större eller mer avancerat än en klassisk Billy bokhylla. Och bara att ta sig in i de förbaskade platta paketen är ju lite av ett äventyr. Nu hade jag en nyfiken liten hund som var mer än villig att hjälpa till med en liten paketöppnar-insats.

Han är mycket bra på kartonghantering. Om den finfördelas så blir den mycket lättare att transportera till pappersinsamlingen...

Ja, ja, jag är igång i alla fall, med viss hjälp av hundar och pappa, och det blir nog skitbra, så småningom...   

Jo, jo, det har gjorts stora framsteg på köket. Det stora arbetet är faktiskt klart nu. Men av någon anledning är det de kvarvarande smådetaljerna som tycks ta längst tid    Ja, ja, det ska nog gå att få ordning på det också, så småningom. Lite dokumentation av hur det gått;

Stenarna har kommit på plats, sedan i med fogen.

Det där med fogen är en lite rolig historia förresten. Det är ju, som synes, lite av ett precisionsarbete, och jag tog på mig ansvaret för att fixa till den. Med det menas att man går och slätar till den efter att den börjat torka till. Som ni ser på bilden så blir det lite klumpigt när det är nylagt. Det fanns något verktyg medskickat, men jag tyckte att bästa resultat uppnåddes genom att använda fingrarna för att släta till, och bra resultat blev det. Men efter att ha slätat till fog på drygt halva väggen började jag tycka att det stack och sved obehagligt i fingertopparna, och upptäckte att det dykt upp en massa mystiska små sår på pekfingret. Lite bekymrad funderade jag på om det inte funnits någon varningstext på burken ändå. Jo då, det gjorde det, den här;

Jag är inte jättebra på franska, men ett kryss på orange bakgrund brukar sällan vara ett bra tecken. Och "irritant" är ju inte jättesvårt att förstå. Lite snabbt kunde jag översätta mig till att det var irriterande för ögonen och att andas in. Sen stod det något mysko, la peau. En snabb titt i mitt franska lexikon, och ja; irriterande om man får det på huden. Kanon! Här hade jag ägnat en halv dag åt att gnida in skiten på fingrarna. Läxan vi lär oss av detta barn; läs på förpackningen först!  

Men, fingrarna läkte efter några dagar, så några permanenta skador verkar det inte blivit. Och titta så fint det blev;

Definitivt värt lite söndriga fingertoppar...

När jag ser sånt här så blir jag bara så jävla förbannad, och ledsen! Hur kan man? Somliga människor borde man bara låsa in och slänga bort nyckeln! Hur svårt kan det vara att lämna valparna till djurens vänner eller någon liknande organisation om man nu inte vill ta hand om dem? Jävla kräk, rent ut sagt! Och när ska vi införa en skarpare djurskyddslagstiftning som visar att vi normala människor inte tolerarar sånt här beteende? Det är hög tid om ni frågar mig! Oavsett om man tycker att djur har rättighter och förtjänar att behandlas bra (vilket jag kan tycka är en självklarhet, men det gäller ju tyvärr inte alla) eller inte, så är det enligt min åsikt tämligen uppenbart att människor som helt saknar den sortens spärrar som majoriteten av mänskligheten har, och som gör att vi andra inte njuter av att plåga djur, eller ens klarar av att plåga djur, utgör en risk för övriga i samhället. Om man plågar djur för nöjes skull, eller som i det här fallet, tycker det är bekvämare att sätta ut fem valpar i skogen än att hitta hem åt dem, så har man förmodligen inte särskilt svårt att i förlängningen utsträcka sitt beteende även till människor. Har man "övat" på djur så är det inte så svårt misshandla och plåga en människa nästa gång. Lås in dem! Det är min åsikt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6468202.ab

Ja, det var ett tag sedan, och det finns en ganska enkel anledning. Har ägnat i princip varje ledig stund åt att jobba på köket. Men det går framåt. Och vad skoj det är! Visst, det blir inte perfekt överallt, men vi lär oss, och det är det som är det roliga. Sen dyker det upp sådana där roliga små incidenter. Som när vi skulle byta bänkskivorna och därför var tvungna att dra fram diskmaskinen, bara för att upptäcka att diskmaskinen satt ohjälpligt fast. Efter en liten stunds detektivarbete med en omkullagd golvlampa som substitut för en ficklampa (måste verkligen skaffa en ny ficklampa) kunde jag konstatera att tidigare innehavare av lägenheten gjort det lysande strategiska valet att lägga golv över fötterna på diskmaskinen. Suck! Med andra ord var det ganska svårt att lyfta eller dra den någonstans.   Men, skam den som ger sig. Det blev till att plocka fram kniven och hammaren (måste verkligen skaffa ett stämjärn), lägga sig på golvet i någon mysko ställning för att komma in under diskmaskinen, och "hacka" fram fötterna ur golvet. Det är nu två mystiska halvcirklar i golvet framför diskmaskinen... Börjar fundera på om vi ska lägga nytt golv också   Eller så borde vi kanske behålla det, som ett litet monument över min uppfinningsrikedom. Är faktiskt ganska stolt över min insats. Det var inte helt lätt att få in kniven under maskinen, eller komma åt med hammaren på kniven för den delen. Tyvärr hann vi byta bänkskivorna och ställa tillbaka diskmaskinen utan att jag kom ihåg att foto-dokumentera mitt arbete ordentligt. Föreslog för Jocke att han kanske kunde dra fram den igen så att jag kunde ta några bra bilder, men av någon oförklarlig anledning nappade han inte riktigt på den idén.   Fick bara någon kommentar om att "Ja, det kan du ju göra..." tillbaka. Han är så negativ ibland...   Så, ni får leva utan bildbevis på min hantverksskicklighet tills vidare. Men, här kommer några andra bilder på arbetets fortskridande;

Den gamla plastskivan är borttagen, och diskmaskinen framdragen (varför fotade jag inte golvet - varför?!)

Jocke lägger fuktspärr, med härlig sumobrottar-tofs på huvudet. Mycket sött...   

Nya bänkskivor på gång, och fuktspärr på plats. Jocke tyckte köket klädde i rosa och undrade om vi inte skulle ta och strunta i stenarna. Jag röstade nej, med vetorätt...

Stenarbete. Pilligt, men riktigt skoj. Jag är en mycket entusiastisk "limmare"/stensättare. Men hej, hantverksarbete ska utföras med ett leende på läpparna. Det blir bättre då...typ...

Och titta så snygg färgskalan blir! Som gjort för lite gröna växter på diskbänken (nu står de visserligen mot den rosa väggen, men tänk dem mot teglet...) Mhmm, det blir nog kanon det här köket. Så småningom...

Det kanske finns någon som undrar vad Jocke och jag egentligen haft för oss under alla helger runt jul och nyår. Tja, det finns ett ganska enkelt svar på det faktiskt. Majoriteten av vår lediga tid under de senast veckorna har ägnats åt ett mycket viktigt projekt, nämligen följande:

Denna fantastiska serie har tagit en liten stund att plöja igenom (särskilt som att vi tyckte det var lite för länge sedan vi såg säsong 2 och följdaktligen var tvungna att plöja den ännu en gång innan vi kunde börja på 3:an), och är nästan omöjlig att stänga av. Har man väl börjat så sitter man som klistrad. Hade nog kunnat köra oavbrutet ett par dygn istället, men tyvärr finns det ju lite annat som ska göras också. En av tidernas bästa julklappar var det i alla fall! Nummer ett på den listan är dock fortfarande legot jag fick som liten - ett helt stall/ridanläggning i en jättestor kartong. Syrran och jag fick var sina, de levererades av tomten under natten och öppnades alltså på julaftons morgon, och vi tillbringade hela den julaftonen sittandes som i trans framför granen och byggde och byggde. Mamma och pappa fick mer eller mindre släpa iväg oss när det var dags för julbordet. Får fortfarande en varm känsla inombords bara jag tänker på det där legot.

Hur som helst, nu när vi tittat igenom hela Heroes så behövde vi en ny hobby att ägna oss åt (i väntan på säsong 4 dvs.), så nu är vi igång och bygger om i köket. Jocke har ju trots allt semester hela januari (eftersom någon lyckats jobba så mycket övertid att hela sommarsemestern togs ut mot intjänad flextid) så lite sysselsättning är väl på sin plats   Jag gör givetvis (storslagna) insatser även jag, efter jobbet.   Men det börjar arta sig. Kommer nog bli bra det här. Mer rapportering följer, men ett litet smakprov kan ju få komma med redan här. Så här såg det ut när vi började...   

Jag inser att det förra inlägget knappast inehåll tillräckligt med valpbilder för att göra alla nöjda, så jag får fylla på med fler, och av lite nyare slag också. Vi var hos Linda och Claes i tisdags och fotade som galningar   så här kommer ett litet urval. Valparna är då ca 4 veckor ska kanske tilläggas. Och nu får jag ju en stålande möjlighet att svara på den fråga som Ewa ställde för ett tag sen: Hur söta är valparna egentligen? Jo, de är ungefär så här söta:

Helt underbara är vad de är! Det är mycket svårt att inte försöka smuggla med sig en hem i fickan...  

Idde tyckte det var tråkigt när vi hängde uppe hos valparna. Tipsy tyckte nämligen inte att han skulle vara allt för närgången med hennes små, så han blev instängd.

Det är svårt att vara hund ibland... Men, han fick allt hälsa på Tipsy när vi inte var i valprummet. De var glada att se varandra, och den vanliga hälsningsritualen gicks förstås igenom...   

Vår vackra lilla donna:

Men, det är ganska tröttsamt att få besök också. Man är ju trots allt utarbetad mamma...

Nu vet jag vad ni tänker; sluta med alla dessa tramsiga bilder på fullvuxna hundar! Mer valpbilder! Så ok. Vi avslutar med en liten valpkvavalkad:

  Det är jobbigt att behöva stå upp vid mjölkbaren...

Det här är mycket bättre:

Man kan bli lite trött efter en tur till mjölkbaren...

Sån tur då att man kan gosa ihop sig med mamma som huvudkudde och sova en stund...